Don't you hear me calling you

Jag känner en så stark ångest. Jag är överkänslig och konstant trött. Minsta motgång känns omöjlig och jag klarar bara inte av att vara själv, det gör mig rädd och jag får panik av ingenting.

Något helt underbart blir bara mer och mer underbart. Det är något sånt där som man är rädd att förlora. Det hör ihop. Den där oron är något man helt enkel får på köpet, den är ett bevis på att man har något helt underbart.

Plötsligt vet jag ingenting. Jag hade så stora planer, jag var så uppspelt. Nu ser det annorlunda ut. Väldigt annorlunda. Nu vet jag ingenting.

Imorgon får jag träffa min ängel för första gången på fem outhärdliga veckor. ÄNTLIGEN! Jag vet inte vad jag ska göra när hon är borta. Efter jobbet tränar jag, men sen då? Jag blir så rastlös. Jag sitter här på ön. Läser och äter choklad som aldrig förr. Det var Ellinor i kalendern igår. Det ser snyggare ut med Ellinore. Hur som helst köpte mamma en chokladkaka med jordgubbssmak och en tidskrift (som jag sen jag började jobba på biblioteket har lärt mig att det heter), Damernas värld. Mycket kläder. Jag frossar i mode och outfits nu. Går igenom alla Kenzas år med Dagens Outfit och bläddrar i tidskriften, jag vill klä ut mig och klä upp mig och klä på mig. Det är sommar och varmt. Man kan ha på sig allt från jeans och shorts till klänningar och kjolar i kombinaton med linnen, t-shirts eller långärmade tröjor utan att svettas eller frysa ihjäl. Det är ett paradis! Och ett helvete. I paradiset kan man plocka ut outfit efter outfit så att sommarens alla dagar är planerade, uteseendemässigt. I helvetet blir man galen av att vilja ha på sig allt på samma gång, eller så blir man besviken när man dragit på sig plaggen och inser att bilden man hade i huvudet var betydligt mycket snyggare än vad verkligheten kunde ge. Två veckor kvar. Tills jag och pappa beger oss söderut för att besöka släkt och vänner samt skåda all natur som Skåne och Småland har att erbjuda. Helvetet dyker upp. Vad ska jag ha på mig? Kommer det regna? När jag var mindre frös jag aldrig. Nu kan jag inte längre lita på att jag klarar mig utan ett par långbyxor och en varmare tröja eller jacka i väskan. Panik. Helvete.

Jag undrar ibland hur folk ser mig. Jag tänker att det måste vara väldigt olika. Alla är olika och alla har olika smak och därför beter jag mig olika mot olika människor. Någon kanske tycker att jag enormt tråkig. Att mina skämt är pest och pina och att jag är en platt karaktär. Jag erkänner, ibland är jag rädd för det. Egentligen, varför ska jag bry mig? Varför ska jag oroa mig över det? Jag är jag och ingen annan. Men självklart vill man vara underbar och älskad av alla. Även av de man själv tycker rätt illa om. De får gärna vara ohyggligt avundsjuka på mig och det jag har.

Nej, idag vill jag inte bli rörd. Psykiskt. Fysiskt. Det gör ont. Jag vill slänga på mig för stora kläder och promenera Stockholm runt med en schyst podcast eller näst intill oändlig spellista i lurarna, tänka och se, köpa en påse godis och hoppa på första bästa buss till var som helst. Jag sitter här på min jävla skitö. Nej då, så farligt är det inte. Jag trivs här, men förra onsdagen blev jag hysteriskt rastlös. Jag kunde inte sitta still. Jag kunde inte sitta. Jag stod upp. Gick runt och stirra desperat på väggarna i hopp om att med hjälp av fantasin komma på något att sysselsätta mig med. Det finns inte mycket att göra här. Det finns böcker. men jag vill inte läsa längre. Jag finner ingen ro till det, bara på jobbet inne i kommunens huvudby där jag egentligen är stationerad. Där blir jag nästan mer rastlös än jag blir här. Trots att det händer betydligt mycket mer där.

Jag har tränat åtta dagar i rad. Idag är det vilodag. Jag längtar till gymmet. Jag sitter här ute på min lilla ö och glor. Jag funderar. Jag har skrivit ut raderna i kursiv och vanlig stil, raderna till idén till min tatuering "På eftermiddagen kände jag att mina händer var sträva, benen slöa och håret fullt av sand. Dör jag imorgon, har jag levt i dag, tänkte jag och såg ut över bergens törnekronor." Helt underbara rader. Så ska livet vara. Varje dag ska man kunna tänka så. Innan man somnar varje kväll, man ska inte ångra någon dag. Han är överallt nu. Kristian. Alla vet vem han är, jag behöver inte längre förklara vem jag gjort till min drog. Vems blogg jag inte klarar mig utan. Alla vill läsa. Så jävla fantastisk!

Jag har blivit väldigt bra på att önska låntagarna trevlig helg. Liksom utan att låta som de unga tjejerna i klädaffärerna. Det låter inte falskt eller tillgjort. Jag menar vad jag säger. Nu sitter jag här ute på min lilla ö. Solen skiner, men vinden pajar frisyren så fort man klivit utanför dörren. Fast snart är det helg! Jag ska sitta här i en och en dryg halvtimme till. Lyssna på ungdomar som skriker skälsord i ansiktet på varandra, pratar högljutt om allför privata saker i telefon och sparkar skor över hela kapprummet. Helgen är oändligt långt borta! Jag läste precis sista sidan ur sensationen "Hungerspelen". Bra bok, bra bok. Jag hade tidigare bara sett filmen men hört att boken var så bra att jag helt enkelt var tvungen att läsa den (efter att ha skjutit på det i ungefär två år). Jag blir lite galen av slutet, jag måste läsa uppföljarna. Jag vet inte om jag helt enkelt är flexibel eller om jag bara inte kan bestämma mig. Jag ser filmer av alla genrer. Jag älskar att resa, men jag älskar att stanna. Skidsemester tilltalat mig lika mycket som storstadssemester eller solsemester. Jag lyssnar på alla typer av musik, det enda som gör mig galen är opera. Varför ska de skrika? Jag förstår det inte. Jag kan med nöje titta på nästan alla sporter på tv. Jag skulle inte säga att jag har någon speciell smak när det gäller killar. Jag ser tjusningen hos dem alla, de är grymma. De är ju killar!

Jag brukar göra mitt jobb lite roligare genom att byta ut ordet dans mot ordet dansk i alla boktitlar. Det blir ganska kul! "Dansk på schemat", "Danskterapi", "Danskfeber", "En dansk på rosor", "Dansk på glödande kol", "Dansk i mörker"... Det händer väldigt mycket på mitt jobb!