Don't you hear me calling you

Jag känner alltid ångest. Vissa saker kan jag bara inte släppa och dem känner jag ångest för varje dag.

 

Kristian Gidlund är sjuk igen och nu är det tydligen kört. När jag tog hjälp av bloglovin för att få tiden att gå tittade jag, för säkerhets skull, om han hade börjat skriva igen, vilket jag förstod skulle innebära att cancern var tillbaka. Han hade tagit upp skrivandet och cancern är tillbaka. Det gör så ont i mig att läsa det han skriver, ingen människa förtjänar att få cancer.

 

I somras spelade Sugarplum Fairy på Peace and Love igen. Jag var inte där. 2011 var Kristian sjuk så Sugarplum Fairy kunde inte närvara för första gången på en massa år. Då var jag där. Ångesten över att jag missade 2012s Peace and Love-vecka sticker mig i hjärtat. Jag borde ha varit där. Nu får jag aldrig chansen att se Sugarplum Fairy live.

 

Jag är så galet motiverad! Jag har äntligen börjat se resultat av träningen, såhär vill jag se ut till slut.

Jag har slutat helt med läsk, glass, chips, godis (även choklad), vitt bröd, kakor och bakverk. Det är jävligt svårt! Speciellt när folk i ens omgivning äter det var och varannan dag. Jag började förra måndagen och efter några dagar tänkte jag: "Det här är inte så svårt, jag kommer klara att avstå från onyttigheter hur länge som helst". Jag kan ha haft sjukt jävla fel. När helgen kom. Då blev det jobbigt. När helgen inleds med myspys med några av mina närmsta kompisar som sitter och smaskar och sörplar sitter jag där och nyper mig i händerna. Jag blev galen... Men jag klarade helgen och är redan inne på dag 9! Jag kommer klara det här. Och jag hoppas kunna se resultat inom en ganska snar framtid.

 

Hej då onödigt fett och socker! Hej då extrakilon! Hej då Slapparliv!

Hej träning! Hej frukt! Hej energi!

 

Fy fan vad jag är duktig ibland.

Nej, det här håller inte. Jag är inte den där glada och positiva personen som jag utger mig för att vara och som många tror att jag är. Vad gör man?