Synen
Jag undrar ibland hur folk ser mig. Jag tänker att det måste vara väldigt olika. Alla är olika och alla har olika smak och därför beter jag mig olika mot olika människor.
Någon kanske tycker att jag enormt tråkig. Att mina skämt är pest och pina och att jag är en platt karaktär. Jag erkänner, ibland är jag rädd för det. Egentligen, varför ska jag bry mig? Varför ska jag oroa mig över det? Jag är jag och ingen annan. Men självklart vill man vara underbar och älskad av alla. Även av de man själv tycker rätt illa om. De får gärna vara ohyggligt avundsjuka på mig och det jag har.
Tar en paus
Nej, idag vill jag inte bli rörd. Psykiskt. Fysiskt. Det gör ont. Jag vill slänga på mig för stora kläder och promenera Stockholm runt med en schyst podcast eller näst intill oändlig spellista i lurarna, tänka och se, köpa en påse godis och hoppa på första bästa buss till var som helst.
Jag sitter här på min jävla skitö. Nej då, så farligt är det inte. Jag trivs här, men förra onsdagen blev jag hysteriskt rastlös. Jag kunde inte sitta still. Jag kunde inte sitta. Jag stod upp. Gick runt och stirra desperat på väggarna i hopp om att med hjälp av fantasin komma på något att sysselsätta mig med. Det finns inte mycket att göra här. Det finns böcker. men jag vill inte läsa längre. Jag finner ingen ro till det, bara på jobbet inne i kommunens huvudby där jag egentligen är stationerad. Där blir jag nästan mer rastlös än jag blir här. Trots att det händer betydligt mycket mer där.
