Don't you hear me calling you

Något helt underbart blir bara mer och mer underbart. Det är något sånt där som man är rädd att förlora. Det hör ihop. Den där oron är något man helt enkel får på köpet, den är ett bevis på att man har något helt underbart.

Plötsligt vet jag ingenting. Jag hade så stora planer, jag var så uppspelt. Nu ser det annorlunda ut. Väldigt annorlunda. Nu vet jag ingenting.

Imorgon får jag träffa min ängel för första gången på fem outhärdliga veckor. ÄNTLIGEN! Jag vet inte vad jag ska göra när hon är borta. Efter jobbet tränar jag, men sen då? Jag blir så rastlös. Jag sitter här på ön. Läser och äter choklad som aldrig förr. Det var Ellinor i kalendern igår. Det ser snyggare ut med Ellinore. Hur som helst köpte mamma en chokladkaka med jordgubbssmak och en tidskrift (som jag sen jag började jobba på biblioteket har lärt mig att det heter), Damernas värld. Mycket kläder. Jag frossar i mode och outfits nu. Går igenom alla Kenzas år med Dagens Outfit och bläddrar i tidskriften, jag vill klä ut mig och klä upp mig och klä på mig. Det är sommar och varmt. Man kan ha på sig allt från jeans och shorts till klänningar och kjolar i kombinaton med linnen, t-shirts eller långärmade tröjor utan att svettas eller frysa ihjäl. Det är ett paradis! Och ett helvete. I paradiset kan man plocka ut outfit efter outfit så att sommarens alla dagar är planerade, uteseendemässigt. I helvetet blir man galen av att vilja ha på sig allt på samma gång, eller så blir man besviken när man dragit på sig plaggen och inser att bilden man hade i huvudet var betydligt mycket snyggare än vad verkligheten kunde ge. Två veckor kvar. Tills jag och pappa beger oss söderut för att besöka släkt och vänner samt skåda all natur som Skåne och Småland har att erbjuda. Helvetet dyker upp. Vad ska jag ha på mig? Kommer det regna? När jag var mindre frös jag aldrig. Nu kan jag inte längre lita på att jag klarar mig utan ett par långbyxor och en varmare tröja eller jacka i väskan. Panik. Helvete.