This boy
En vis man, vid namn James Morrison sjöng en gång "I'm not lost, just undiscovered". Det stämmer nog bra in på mig. Jag är bättre än vad andra (och speciellt jag själv) tror.
Jag undrar hur mycket ett hjärta klarar. När har man återhämtat sig och när vågar man börja lita på andra människor igen? Efter allt som har hänt är det svårt att veta vad som är vad och vem som är vem. Vilka som är lögnare och vilka man faktiskt vågar berätta saker för. Jag tror faktiskt att jag börjar hitta tillbaka, lite i alla fall.
Nu slog den där jobbiga tanken mig. Hur många av mina kompisar i ks kommer jag faktiskt ha kontakt med efter grundskolans slut? En av mina vänner trodde att vi skulle tappa kontakten. När denna person sa det till mig kände jag mig totalt obetydlig och... inte speciell. Om man är bra vänner får man väl förfan anstränga sig? Sådana människor gör mig irriterad. Dem som helt har tappat hoppet. Jag har gjort flera snesteg, men jag hoppas förfan fortfarande! Jävla idiot. Jag tror inte att jag kommer ha kontakt med fler än... femton personer från min nuvarande skola.
Jag undrar vad som kommer hända i mitt liv. Vad kommer jag jobba med? Kommer jag få barn snart? Kanske gifta mig innan jag har fyllt tjugofem? Var kommer jag bo? Allt är som ett stort svart moln i mitt huvud.
Jag antar att inspirationen tog slut där. Så jag tänkte lämna över skrivandet till morgondagen. God natt
