Don't you hear me calling you

Huvudvärk så det bara smäller om det. Fyfan alltså! Det känns som ett übermigränanfall som jag har haft i flera veckor. Det här går verkligen aldrig över.
Jag åt jättemycket middag idag. Det var spagetti och köttfärssås så nu är min mage typ såhäääär stor. Jag rullar runt som en fotboll. Jag är typ lika tjock som Sofie nu xD
Jag har slutat skriva låtar, inte medvetet men det går utför. Jag har förlorat all inspiration helt enkelt... Det enda jag får inspiration till är att skriva noveller eller böcker. Jag tror att allt det här beror på att jag nästan aldrig är glad längre. Det känns som att jag är ensam liksom. Jag går runt i skolan och pratar med alla, men jag hinner aldrig uppfatta vad jag håller på med. Jag är typ en levande zombie.
Jag står i en folkmassa, pratar med alla, men har inget att säga. Det känns som att jag inte är mig själv länger. Det skojjiga är att jag ser att de andra ser att jag inte är mig själv, men de säger ingenting om det. Det är typ Josefin som hela tiden håller koll på hur jag mår. Hon får egentligen aldrig något vettigt svar, men jag är så glad att hon bryr sig. Hon är en riktig vän.
På torsdag ska jag hålla tal. På engelska. Jag går runt och spänner mig och mår dåligt över det och det gör att jag inte kan koncentrera mig på att träna på talet. Jag är så paranoid, jag vågar aldrig stå framför spegeln och öva eller bara läsa det högt hemma för jag är rädd att någon ska ha satt en övervakningskamera i mitt rum. Jag är rädd för att andra ska kunna läsa mina tankar också. Och det gör att jag alltid tänker tankar som man inte vill att andra ska höra. Bara för att det retar en själv. Så är det alltid! Så fort jag går på en buss tänker jag alldeles fel tankar om alla jag ser i ögonen. När vi var hemma hos Josefin i lördags satt vi och kollade på en skräckfilm och tjejen det handlade om hade världens mysigaste pojkvän som sa något gulligt och precis då sa Erik: "Det är en sådan pojkvän ni vill ha va?". Det var precis vad jag tänkte! Exakt dom orden. Mitt i prick Erik! När han sa det blev jag rädd. Tänk om andra kan läsa mina tankar?
Det enda stället jag är säker på är i duschen. Där kan ingen se mig. Där är jag själv i säkerhet, ingen övervakningskamera, helt ensam. Duschen är det bästa stället som finns.
Orkar inte skriva mer, känner mig lite för känslosam just nu...