Don't you hear me calling you

Efter en cirka sju timmars biltur är jag nu hemma, och har varit i två timmar. Kalaset slutade på femhundrasexton flaggor. Det är rekord faktiskt. Pappa vann gissningen som vanligt. Fjärde av fyra år i rad. Eric börjar tröttna på att förlora haha. Det märks och det är kul! Väldigt kul.
Jag skojjade bara, vi ska inte alls kolla på The Wedding date. Jag och mamma har redan gjort det. Jag tänkte att det blev lite finare att börja ett inlägg med en svensk flagga så jag lurades. Busiga jag...

Det sägs att man är som vackrast när man precis har gråtit. Om det stämmer är jag nog den vackraste personen i hela världen just nu. Jag känner mig totalt förstörd och ändå lättad. Men det känns som att jag är lättad tack vare en lögn som jag nästa vill tro på. Eller, jag vill tro på den, mer än något. Men det känns inte sant and that's killin' me inside. Är det inte sant vet jag inte vad jag tar mig till...
Jag tror att jag, efter denna tid i kunskapsskolan, har lärt mig uppskatta andra människor. Speciellt nu den här sista terminen. Jag vill inte se tillbaka från gymnasiet och tänka: "Det var bättre förr", men jag tror att det kommer sluta så...
Jag har lärt mig älska de jag älskar och det är jag glad över.
Att sitta här och sega på ett blogginlägg känns onödigt, bäst att hitta på något annat.
God natt... kanske.

Vad som än händer älskar jag dig! En förlorad vän vore ett förlorat liv, mitt förlorade liv. Snälla, låt det inte ske.
Ta vara på all kärlek du får och våga älska tillbaka. Det är att börja älska som är det svåra.

Med dessa visdomsord säger jag nu hejdå, åtminstone för en stund.
Hejdå