Don't you hear me calling you

Se så vackert. När jag går och lägger mig är det här det sista jag vill se innan jag stänger ögonlocken.

Jag vaknade imorse och var... glad. Av liksom, ingen anledning alls. Vilken härlig dag. Även om jag egentligen måste plugga en massa idag tog jag mig tid till att skriva blogg, jag blir lite lugnare då.
Slutreflektionen i hemkunskap är i alla fall klar nu! Nu är det bara... resten av alla ämnen jag borde plugga. Inte speciellt lugnande måste jag erkänna. Teknik står i alla fall näst på listan. Vi ska skriva om morgondagens teknik. Vart våra behov leder och så vidare. Inte speciellt spännande, personligen tycker jag att uppgiften är rent av onödig. Jag har faktiskt kommit en liten bit på det. Punkt två av fyra är att skriva tankekartor, vilket jag har börjat med lite haha. Oj, jag är nästan klar! Tankekartorna är faktiskt en ganska stor del av arbetet. Jag skulle gissa att det mesta av förarbetet ligger i tankekartorna. Sedan vet man ju vad man ska skriva. Jag kan inte fatta att jag sitter och skriver om plugg på min blogg hela tiden haha! Knäpp som man är.
Jag längtar tillbaka till trean. Och tvåan och ettan och lekis. Jag kommer ihåg när jag och Josefin PT blev bästisar. varje gång vi bråkade sa vi att vi inte ville vara varandras bästisar längre. När vi blev sams var vi bästisar igen haha. Sedan i trean hände något, jag vet inte vad, men sedan var vi inte bästisar längre. Det är synd, vi hade väldigt kul ihop. Nu känner vi inte varandra längre. Jag undrar hur många kompisar jag har tappat kontakten med. Typ hela min första klass och hela min förra. Även om alla dessa människor bor i Åkersberga pratar vi inte ens med varandra när vi möts på bussen eller i centrum. Helt sjukt egentligen. Jag kommer ihåg när vi hade den sista samlingen, dagen innan skolavslutningen. Alla skulle säga något de mindes från vår tid ihop. Vi hade väldigt skoj tillsammans. I lekis var vi nästan alltid ute i skogen och lekte många olika saker. Jag kommer ihåg när jag, Sara och Michaela rymde! Vi gick upp i skogen ovenför mitt hus hörde inte när det ringde in. Nancy var inte glad!
Nancy! Den bästa läraren jag någonsin haft! När vi gick i lekis kom hon och presenterade sig för sin nya klass. Hon var klädd i aluminiumfolie! Där, längst fram i klassrummet satt hon och läste saga för oss. Hon såg ut som en utomjording, vilket hon troligtvis skulle föreställa.
Vi borde fixa en återträff! Jag har fortfarande några kompisar kvar, som Frida, Louise, Sara, Elin, Jonas. Fem av tjugosex stycken. Det är helt sjukt. Jag hejar faktiskt på Michaela på bussen ibland, men mycket mer än så är det inte. Tyvärr är det många av dem som jag absolut inte vill snacka med igen. Av väldigt enkla anledningar...
Varje skolavslutning gick vi till kyrkan. På vintern var det fackeltåg och så sommarn var det... sommartåg haha. Det var alltid så grönt och fint. Blommorna var många i diket längs med vägen och alla var glada av tanken på ledighet.
Jag saknar alla dessa fina sånger vi sjöng i kyrkan. Barfota utan strumpor och skor och de andra vanliga sångerna. Varför kan man inte spola tillbaka tiden? Jag skulle vilja uppleva en sista dag med den klassen. En enda dag av skoj och lekar. Vi skulle kunna gå ut i skogen och Nancy kunde läsa saga för oss bland träden. Tänk så mysigt!
Jag har väldigt bra minne. Nu när jag lyssnar på Ted Gärdestad kan jag liksom höra vilken låt som ska komma härnäst. Inte på min spellista utan på skivan vi har. Vi lyssnade alltid på den i bilen när jag var runt sju år. Jag kunde hela Satellit utantill. De andra låtarna satt jag och försökte sjunga med i så gott det gick haha. Jag älskar minnen!
"Vita lögner och nakna sanningar", min absoluta favoritbok. Jag har älskat den boken sedan sexan och kommer nog fortsätta med det ett tag. Den handlar om Cat som bor med sin familj som består av hennes pappa, hennes två bröder och hennes syster. Mamman är död och igår läste jag den biten då hon tänker tillbaka på tiden med hennes mamma. De få meningar som förklarar hur mycket hon saknar sin mamma grep verkligen tag i mig. Man ska verkligen vara glad över de människor man har. När de är döda kommer de inte tillbaka!

Jag är så osäker. Jag vet verkligen inte vad jag vill! Jag känner mig ibland underlägsen och feg när jag skapar bilder i huvudet på när mina kompisar festar och dricker. De verkar ha kul, så varför gör inte jag det också? Är jag för feg som inte tester allt sådant? Jag tror att jag låter bli för att jag får dåligt samvete om jag gör det. Så fort jag gör något tänker jag på mina föräldrar. Jag vill inte bli utskälld och jag vill inte att de ska vara arga på mig.
Jag är så vek! Jag får dåligt samvete så fort jag gör någonting! Vad fan är det med mig? Finns det rätt och fel, eller är det bara riktningar man ska följa om man vill uppnå Nirvana eller något? Går livet ut på att vara perfekt? I så fall kommer alla misslyckas. Livet kanske går ut på att göra sitt bästa och att föröka sig. Det är ju det alla djuren gör. De föds, förökar sig och slåss för att överleva. Kul liv.
Jag skulle vilja vara en katt. Gud vad skönt att slippa ta en massa ansvar! Det är kanske det som är problemet. Att jag hela tiden tar på mig ansvar för saker som jag egentligen inte borde oroa mig över. Jag skyller det på tonåren och försöker gå vidare...

Tills sist vill jag bara ge er en bild på mitt geni.
Freddie Mercury



Den fantastiskaste som finns