Lost In You
Då var man hemma efter några timmars skoj med Johanna och många andra och jag har lärt mig att brännboll på sex personer medför en hel del stress.
Till att börja med hade bara jag och Erik kommit, vi var iochförsig tio minuter tidiga, så där satt vi och väntade. Efter en liten stund kom även Josefin så de började gulligulla som vanligt. Där sitter man på gräset och tittat på... skitkul!
Som tur var kom Johanna efter ungefär en kvart så det var väl ingen katastrof, men sen tog det ytterligare en kvart innan det började droppa in två till och därefter spelade vi brännboll. Det var jobbigt.
Efter en hyfsat lång stund kom det ytterligare två personer och så var hela kalaset igång! Vi gjorde egentligen inte så mycket, men man kan väl ha kul för det? Ja, det kunde vi.
Trots skavsår och ont i knäet sprang jag och Johanna runt över planen och träna på att träffa bollen med brännbollsträet. Det gick väl... sådär kan vi säga. Visst, vi träffade några gånger fast två lag på minst tio personer hade ju kännts lite mer seriöst.
Nu är jag som sagt hemma igen, sedan ungefär tre timmar, och sedan dess har jag... ätit. Ja, det var väl det. Tråkigt uppenbarligen.
Inget kan beskriva känslan av att vara kär, men jag önskar att jag får uppleva den snart. Efter ett långt, jobbigt år med mycket plugg och väldigt lite träffa kompisar känner man sig verkligen ensam och det är absolut inget jag trivs med. Nu är jag jävligt trött på all stress, ensamhet och längtan. Jag vill nå till min längtan, jag vill uppleva en lång underbar sommar och jag vill träffa alla de vänner jag lärde känna på Kunskapsskolan i Täby för dessa vänner kan man inte ersätta. Jag saknar er något fruktansvärt.
