Jag sitter och tänker på Jakob. Jag får liksom en energikick varje gång jag träffar honom och den kicken räcker alltid tills nästa gång vi ses.
Jag älskar honom verkligen så att det gör ont. Ont på ett bra sätt.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0