Vad hände?
Jävlar alltså, idag mår jag bra! Trots att jag imorse försäkrade att jag inte kommer kunna ta mig ur landet med hjälp av mitt pass, där är jag pedofil - hallelujah! Jag har också ont i halsen, men beslutade igår att jag är frisk så nu kör jag igång med träningen som vanligt. Så jag sprang fyra kilometer ute i solen.
Jag sitter nu ute på min lilla ö och jobbar hela eftermiddagen. Jobbar och jobbar, jag har haft tio låntagare här på tre och en halv timme, men de behöver mig! Jag är värdefull!
Den korta biten jag åkte bilfärja var dagens hittills bästa stund. Musik, sol, skinnjacka, solglasögon och ett satans gott tuggummi. Idag mår jag bra.
Jag uppdaterade mig precis på min bibel, Kristian Gidlunds blogg ikroppenmin, och jag hade börjat gråta om det inte var så att det just då befann sig en låntagare här. Han skriver de starkaste orden jag någonsin läst, de är en drog för mig.
Jag har under ett tag nu varit sugen på att tatuera mig. Jag vill tatuera något som står för en viktig och möjligtvis plötslig händelse i mitt liv. En näras död, något stort jag själv åstadkommit eller något jag bara älskar tills döden oss åt. Inte något som bara är snyggt. Det räcker liksom inte, smaken ändrar sig. Jag tror inte att jag om femtio år kommer känna mig nöjd med en tatuering som visar något jag tyckte var snyggt när jag var nitton år. Lite färg på en hängig skinnbit någonstans på min kropp. Pinsamt.
Det var hur som helst ett citat i ett av hans senaste inlägg som skar djupt: "På eftermiddagen kände jag att mina händer var sträva, benen slöa och håret fullt av sand. Dör jag imorgon, har jag levt i dag, tänkte jag och såg ut över bergens törnekronor". När jag läste det tänkte jag på allt han skrivit om att han längtar efter men aldrig kommer få. Han vill till exempel bli pappa mer än något annat. "Fy fan vad vackert" tänkte jag också, "det där skulle jag kunna tatuera in".
Kommentarer
Trackback
